Sista föreläsningen

Kursens sista föreläsning var aktuell. Vart är kyrkan på väg? Vad står kyrkan för? Vad är kyrkans uppgift? Vi handlade frågorna ur Stanley Hauerwas bok 'After Christendom?' synvinkel.

Hauerwas kritiserar att kyrkans uppgift är nuförtiden omsorg och att kyrkan har blivit en privat sak, samt alla människor inom kyrkan är privata personer. För ett exempel tar Hauerwas att ingen vill berätta hur mycket dom tjänar i år. Hans argument är att kyrkan ska vara kyrkan.  Men kyrkan får inte leda till isolation från samhället, fast den skulle stå tydligt emot sekulära fenomen. I viss mån kyrkan fungerar i Finland så, till exempel då när kyrkan skyddar flyktningar som staten håller på att deportera.

Hauerwas avvisar Immanuel Kants tanke att alla är kapabla att tänka själv. Han säger att människan först måste lära sig att tänka själv, någon måste undervisa den, och ändå alla bara enkelt kan inte tänka själv. Är faktiskt så? Jag tycker nog att alla kan lära tänka själv, men alla vill inte. Ibland är det lättare att bara vara hang-around och inte tänka så mycket huvudtaket. Men samtidigt när man ser på hur huvudlösa kommentarer/gärningar kommer från stora folkmassor, börjar jag på riktigt också undra kan de inte tänka själv? Kanske de kan, bara vill inte.

Auktoritetsfrågan var en av Hauerwas poäng. För att vara kristen, måste man erkänna att det finns högre auktoritär. Gud för det första, men också de som kan dogmer. Dagens individualism strider emot tanken av underkastelse, men för kyrkan den borde vara viktig. De som har studerat teologi borde vara de som säger hur saker och ting ska vara, inte lekmän eller församlingsfolk. Man kan inte lära sig nånting utan nån som säger vad är rätt kunskap. Jag behöver coach för att lära mig spela fotboll bättre, så behöver församlingsfolk sin pastor att känna till Gud bättre. Men vi möter med denna tänkande också ett problem. Tänk själv vs det här en sannigen, dvs. blind tro att min lärare har allt rätt.

Jag gillar slutet av kapitlet var Hauerwas beskriver hur man lär sig att vara kristen. Först måste man kunna praktik, be. Sedan hittar man gemenskapet genom att förstå ödmjukt att ända sättet för bönen att fungera är att man accepterar faktan att det finns Gud. Efter det ska man lära sig att prisa och vara syndare. Det är inte lätt att acceptera hur dåligt man faktiskt är. Först då kan man på riktigt bekänna sina synder och lära sig vad det betyder att vara skapade och förstå nåden och förlåtelse.

Kyrkans problem idag är att den inte är lägre sådan gemenskap, samfund, som den har varit. Därför många skriver sig ut ur kyrkan. Kyrkan ger ingen mening. När man går till gudstjänst sitter där många ensamma individer som lyssnar vad prästen gör. Under föreläsning kastades det idé att det borde hållas kyrkokaffe in i kyrkan. Då skulle det finnas gemenskapen. Tyvärr, bara nattvardsborden bildar inte den där gemenskapen i riktiga livet, fast Cavanaugh säger det.

Jag började undra, händer just nu förnekelse av auktoritet i Finska lutherska kyrkan. Är liberalistiska syner till homosexualitet förnekelse av den gamla "rätta" läran? (jag skulle kunna diskutera vad är "rätt", men dit går jag inte) Och just sen massavskrivningar är ett sätt att förneka? Samtidigt, händer det så att hela auktoritätsfrågan har vänt om? Lyder biskopar, biskopsmöte och domkapitlet folkets vilja när de håller på att bli liberala? Och kan man påstå att demokratin är orsaken till detta?

Hauerwas & kyrka

Till sista föreläsningen ska vi läse fjärde kapitlet the Politics of the Church från Stanley Hauerwas bok After Christendom?

Hauerwas kritiserar kyrkan, att den har tappat sin gemensamhet och blivit ett privat område i vår kultur. Han dock ser en bra sak i dagens individualism också: ingen är tvungen att vara kristen. Hauerwas ordval  "diciplined community" låter dålig, men jag förstår vad han menar. För mig dicipline assosierar med tvång och måste. Hauerwas är egentligen ganska konservativ när han säger att kyrkan ska vara auktoritet som trons lärare. Frågan är då, vad är rätt tro? Vilken ställning till homosexualitet, abort, kvinnopräster, osv är rätt? Vem inom kyrkan har det högsta auktoritetet att bestämma det?

Får se, ska vi också tala lite om "joukkopako" som just nu händer i Finlands lutherska kyrka.

Statsmakt

Nu behandlade vi William T. Cavanaugh, som verkar vara en sort av kristen anarkist.  Hans samhällssyn är väldigt mot statsmakt.

Cavanaugh talar om troende människor som Kristi kropp, som enas vid nattvarden.  Kristi kropp är alltså nånting globalt över statsgränser. Stater vill däremot bilda en egen kropp (”falskt kropp” enligt Cavanaugh), gemensam enhet bland medborgare. Kroppen är helt annorlunda än Kristi kropp: den hålls inte ihop pga kärlek utan pga tvång. Medborgarna är tvungna att vara med i kroppen (t.ex. betala skatt, lyda lag, värnplikt), annars får man sanktioner. Cavanaugh säger att världslig makt har skapat begreppen egendom och individualism. Genom egendom blir man bunden till samhället. Välmående är frihet och själva staten är frihet och ordning mot våldstillstånd, anarki.

Cavanaugh kritiserar den gamla tanken att religionskrigen under 1500- och 1600-talet ledde till sekulära stater. Moderna staterna skulle ha uppkommit från behovet att hålla fred mellan olika religiösa kretsar. Cavanaugh säger att formning av moderna stater hade börjat redan tidigare och religionskrigen var huvudsakligen maktpolitik mellan dessa stater. Han säger också att reformation hände där var katolska kyrkan inte redan hade accepterad faktumet att den inte längre är den högsta makten. Vi hade också en kort diskussion om ifall Luthers tvåregimentslära skapade sekulära stater. Det var säkert inte Luthers mening men den gav förutsättningar för det.

Det moderna begreppet religion uppkom samtidigt med staterna. Cavanaugh skriver att meningen med begreppet var att göra religion en privatsak. Då stör inte religion statsmakten. Cavanaugh nämner också samhällsfilosofer John Locke och Thomas Hobbes och deras åsikter om religion.

Statens uppgift är att upprätthålla samhällskontrakt, se till att ordningen hålls. Enligt Cavanaugh kan staten inte rädda oss, eftersom den vill att folket består av enskilda individer och deras relation till staten, inte av människor och deras relation till varandra. Individer är inte lika farliga som massor. 

Cavanaughs text slutar med en deskription av nattvard. Under den blir alla kristna – oberoende av kön, ras, klass – lika med varandra. Här finns det en treenighetsmodell, olika blir lika. Detta kan inte staten erbjuda sitt folk. Dagens kristna växer in till samhällets individualism och har därför börjat tappa gemenskapen. Tron har blivit en privat sak och de troende agerar bara i förhållandet till Gud, inte med varandra.

Statskyrkan eller folkkyrkan har problem. Den borde hålla med och stöda staten, men samtidigt vara kristet. Om kyrkan ger bort sin ställning, tappar den mycket pengar och verksamhet hamnas skäras. Troligtvis i Finland problemet slösar sig själv när antalet av kyrkan medlemmar minskar tillräckligt.

"Consubstantiation, damn you!"

Nästa veckans text: the Myth of the State as Saviour från William T. Cavanaughs bok Theopolitical Immagination.

Cavanaugh skriver lätt engelska och det var lätt att läsa. Han anser att det finns sekulära stater pga att de ska hålla fred mella olika religiösa krätser, och att krigen efter reformationen tills freden vid Westfalen, vilka han kallar för Wars of Religion, ledde till sekuläriserade rike. Nya moderna nationalstaterna krävde stark centralmakt och inte äns kyrkan fick ha makt över härskaren.

Han skriver lite också om egendom och nattvard: vad det menas med Kristi kropp.

Martyrer och kristna gärningar

Som sagt, dagens tema var martyrdom och 19:nde bok av Augustinus Guds stat.  Synd, att vi har så litet tid på föreläsningar. Vi hann inte gå genom hela texten, men intressanta diskussioner uppkom det nog. Diskussionerna skulle kanske ha varit annorlunda ifall vi sku ha läst mera Augustinus tidigare.

Martyrdom är ett sätt att agera vid konflikt med samhället. Ganska extremt sätt. Annan extrem sku vara revolt. Intressant att tidiga kristna såg romarriket som så stor onda att de hellre dog än vara med. Vi diskuterade just att det är respektabelt att stå så starkt bakom sin tro, men är det egentligen Guds vilja att en ger sitt liv. Gud vet ju att de tror – måste de då bevisa det? Svåra frågor, men ändå respektabelt. Redan tidiga kyrkan dömde strävan efter martyrdomen, men samtidigt prisade martyrerna som saliga och heliga.

Martyrer har genom tid med sin martyrdom ifrågasatt makten. Att jordliga makthavare inte är de högsta fast de säger så. Martyrdom är periaatekysymys att stanna bakom sina ideal no matter what. De hamnar i konflikt då när deras ideal (dvs. strävan efter Gud) krockar med samhällets ideal, och PH kastade in bra frågan: ”Är det lättare att leva i konflikt?” Då måste man bearbeta och gå genom sina ideal. Kan vara att det är lätt att vara annorlunda.

Jag började tänka vidare, var går gränsen när handlingar inte är mera kristet? Det var kanske tidigare lätt att veta, när allt i världen hade någonting med religion/andlighet att göra. Nuförtiden i sekulära samhället det är svårare. T.ex. vill Gud på riktigt att, man tittar på en action-film i vilken hjälten dödar och spränger allt? Eller att man spelar nån dataspel i vilken det är meningen att skjuta andra människor?

Enligt PH, romarna såg kristna som hot eftersom deras gudstjänstliv var så annorlunda. Bara kristna deltog i den, men där fanns då alla ras, klass, kön som firade nattvarden tillsammans. Det stred mot romersk samhällshierarki. Och kristna ville inte bli soldater eller stats ämbetsmän vilken betydde att kristna var onödiga för riket.

Augustinus väckte mycket diskussion. Det fanns ingen röd tråd i hans 19:nde bok, utan det var en samling av skilda idéer.  Han talade Guds stad. Den är himmelska riket + de troende på jorden. På jordiska riket ska det finnas jordiska friden. Friden är klart tänkt bra och den är inte i konflikt med tron. För kristna det är inte så viktigt hurdant samhälle de lever i, men de ska inte göra ofred där. Egentligen den här världen är inte så viktig; den kommer att gå undan. Så också friden kommer inte att hålla oändligt. De här tankarna är motsatta till social gospel.  Visst ska man bearbeta att samhället och denna värld ska bli bättre plats. ”Denna värld kommer ändå gå undan” – tänkande är bara att ge upp. Jag ser också en liten bit av tvåregimentsläran i tanken att jordiska friden ska upprätthållas.

Augustinus hade idé om kristet hopp. Vi undrade hur den skiljs från vanlig optimism. Hoppet är bundet till eskatologin: slutligen kommer de kristna in till himlen. Och eftersom det finns Guds stad vill de kristna visa det med sina gärningar, med PH:s ord: ”reflektera kommande världen med hopp”.  Jag reagerade till det under föreläsningen, men senare förstod: kristna gör goda gärningar inte bara pga vänlighet utan pga att de vill göra världen lite bättre, eftersom de tror på Gud och vill ”reflektera” det. Som jag sade tidigare, man ska inte ge upp, utan bearbeta Guds vilja i varje fall. Däremot optimister gör goda gärningar därför att de kanske kan göra ändring till någonting.

Bokens XXI kapitel avvisar Ciceros samhällsbegrepp. PH anser att jag ser det här kapitlet starkt dualistisk eftersom jag har inlärt cartesianska syner. Si och så, föreläsningen slutade med frågan ”vad är det som håller samhället ihop?” och svaret ”pengar”.  Så är det, ingenting annat är tillräckligt starkt att hålla samhället ihop. Tvång, hopp, idealism, armén... till sist och slutligen, money talks.

För kommande veckan...

För nästa gång har vi läst två martyrberättelser: Martyrerna från Scillium och De heliga Karpos. Papylos och Agathonikes martyrium, samt nittonde boken från Augustinus Guds stat.

Martyrdom är nånting intressant. Hur de människorna kunda vara så självsäkra i såna läge? Det får mig undra hur många av oss skulle kunna vara martyr idag. Eller finns det martyrer nuförtiden överhuvudtaket?

När martyrberättelserna var lätt text, var Augustinus... väldigt teologisk. Han beskriver fina tankar med fina ord och man måste på riktigt tänka vad han säger (och kanske jag även fattar fel). Jag förväntar på nästa föreläsningen.

Måste man vara pacifist om man är kristen?

Föreläsningen började med en påminnelse: ”Politik finns i religionen. Vi bara väljer att göra en ideologisk skiljning och inte märka det.” Hur definierar man då politik? Jag skulle säga att politik egentligen är allt vad har nånting med att göra med samhället – mindre eller större sammanhang.

Vi talade förra veckan om USA:s social gospel i universitet, tankegång som betonar att samhället ska bli mera kristet genom demokratisk utveckling. Reinhold Mebuhr var en av de som tänkte så och så var John Howard Yoder, och hans bok Jesu Politik handlade vi om. Boken var inte lätt läsbar men den berodde åtminstone delvis på dålig översättning.

Yoder kritiserar konstanianismen, dvs. kyrkan försöker vara i ledning genom att stöda samhällets ledare, och säger att den lever ännu kvar i dagens sekulära samhälle. Han också säger att vi ska lära oss att leva utan makt i samhället, och att pacifismen åstadkommas bara genom att ta Jesus på alvar. Här redan kommer fram nånting som stör mig. Bara pacifister tar Jesus på allvar?

Jesus avrättades eftersom han var politiskt farligt, farligare än Barnabbas.  Yoder använder Lukas evangeliet för att visa Jesu politiskhet.

Yoder klagar att folk väljer bara de bästa delar av kristendom och förnekar Jesus. Han nämner sex orsaker som folk använder för att förneka Jesus.

1. Jesu etik var menad för kort tid före världen går under.

2. Han kom från landsbygd och hans etik fungerar bara i litet samhäll

3. Ända sätt att skilja sig från dåvarande samhället var att leva radikalt annorlunda. Nuförtiden kristendom har helt annorlunda utgångspunkt: kristna ledar/har inflytelse

4. Jesus var en religiös person. Han talade bara andliga termer.

5. hoppade vi över

6. Jesus frälsade oss från våra synder. Den inte är kopplat till verkliga livet.

”Att bära korset” menar att man följer Jesus utan förnekelse. Man ska inte vara individualist och leva i sin lilla trosvärld utan vara politiskt aktiv och påverka till omvärlden. Detta menar konflikt med den sekulära världen. Också sk. ebionitiska heresin (att Jesus var bara en profet som helt möjligt har gjort mänskliga fel) fönekar Jesus. Jag undrar, vill Yoder med den här kritiken ta avstånd eller rätta till de som ”förnekar”?

Så kommer vi till min rubrik. Måste man vara pacifist ifall man är kristen? Jesus var och visst ska vi försöka leva som Jesus? WWJD. Gud däremot kräver inte fullkomlighet. Vi blir ändå räddade, eftersom människan enkelt inte kan bli perfekt. Vi ska ändå sträva efter idealen, fullkomligheten. Jag tycker inte att jag är pacifist. Jag var just i repövningar och spelar amerikansk fotboll var man ska använda våld mot andra laget.  Ändå anser jag mig som kristen. Sakerna kan inte vara så svartvitt som Yoder säger. Jag säger dock att pacifismen är det vad Gud vill att människorna skulle bli. Jag stöder inte våld, det finns ingen idé att skada annan människa. Kanske jag är på väg till pacifismen långsamt with baby steps.