Martyrer och kristna gärningar

Som sagt, dagens tema var martyrdom och 19:nde bok av Augustinus Guds stat.  Synd, att vi har så litet tid på föreläsningar. Vi hann inte gå genom hela texten, men intressanta diskussioner uppkom det nog. Diskussionerna skulle kanske ha varit annorlunda ifall vi sku ha läst mera Augustinus tidigare.

Martyrdom är ett sätt att agera vid konflikt med samhället. Ganska extremt sätt. Annan extrem sku vara revolt. Intressant att tidiga kristna såg romarriket som så stor onda att de hellre dog än vara med. Vi diskuterade just att det är respektabelt att stå så starkt bakom sin tro, men är det egentligen Guds vilja att en ger sitt liv. Gud vet ju att de tror – måste de då bevisa det? Svåra frågor, men ändå respektabelt. Redan tidiga kyrkan dömde strävan efter martyrdomen, men samtidigt prisade martyrerna som saliga och heliga.

Martyrer har genom tid med sin martyrdom ifrågasatt makten. Att jordliga makthavare inte är de högsta fast de säger så. Martyrdom är periaatekysymys att stanna bakom sina ideal no matter what. De hamnar i konflikt då när deras ideal (dvs. strävan efter Gud) krockar med samhällets ideal, och PH kastade in bra frågan: ”Är det lättare att leva i konflikt?” Då måste man bearbeta och gå genom sina ideal. Kan vara att det är lätt att vara annorlunda.

Jag började tänka vidare, var går gränsen när handlingar inte är mera kristet? Det var kanske tidigare lätt att veta, när allt i världen hade någonting med religion/andlighet att göra. Nuförtiden i sekulära samhället det är svårare. T.ex. vill Gud på riktigt att, man tittar på en action-film i vilken hjälten dödar och spränger allt? Eller att man spelar nån dataspel i vilken det är meningen att skjuta andra människor?

Enligt PH, romarna såg kristna som hot eftersom deras gudstjänstliv var så annorlunda. Bara kristna deltog i den, men där fanns då alla ras, klass, kön som firade nattvarden tillsammans. Det stred mot romersk samhällshierarki. Och kristna ville inte bli soldater eller stats ämbetsmän vilken betydde att kristna var onödiga för riket.

Augustinus väckte mycket diskussion. Det fanns ingen röd tråd i hans 19:nde bok, utan det var en samling av skilda idéer.  Han talade Guds stad. Den är himmelska riket + de troende på jorden. På jordiska riket ska det finnas jordiska friden. Friden är klart tänkt bra och den är inte i konflikt med tron. För kristna det är inte så viktigt hurdant samhälle de lever i, men de ska inte göra ofred där. Egentligen den här världen är inte så viktig; den kommer att gå undan. Så också friden kommer inte att hålla oändligt. De här tankarna är motsatta till social gospel.  Visst ska man bearbeta att samhället och denna värld ska bli bättre plats. ”Denna värld kommer ändå gå undan” – tänkande är bara att ge upp. Jag ser också en liten bit av tvåregimentsläran i tanken att jordiska friden ska upprätthållas.

Augustinus hade idé om kristet hopp. Vi undrade hur den skiljs från vanlig optimism. Hoppet är bundet till eskatologin: slutligen kommer de kristna in till himlen. Och eftersom det finns Guds stad vill de kristna visa det med sina gärningar, med PH:s ord: ”reflektera kommande världen med hopp”.  Jag reagerade till det under föreläsningen, men senare förstod: kristna gör goda gärningar inte bara pga vänlighet utan pga att de vill göra världen lite bättre, eftersom de tror på Gud och vill ”reflektera” det. Som jag sade tidigare, man ska inte ge upp, utan bearbeta Guds vilja i varje fall. Däremot optimister gör goda gärningar därför att de kanske kan göra ändring till någonting.

Bokens XXI kapitel avvisar Ciceros samhällsbegrepp. PH anser att jag ser det här kapitlet starkt dualistisk eftersom jag har inlärt cartesianska syner. Si och så, föreläsningen slutade med frågan ”vad är det som håller samhället ihop?” och svaret ”pengar”.  Så är det, ingenting annat är tillräckligt starkt att hålla samhället ihop. Tvång, hopp, idealism, armén... till sist och slutligen, money talks.