Andra kapitlet, Detachment and Attachment, berättar om girighet. Alla vill ha mera pengar och inte dela de med någon. Jesus är mot girighet, så var också Paulus och påve Gregorius den store i sin sju dödssynder. Att slösa pengar är också girighet säger Cavanaugh. All materialismen ingår i girigheten, tycker jag.
Kristna behöver inte välja mellan Gud och skapelse. Världen är skapat av Gud och är därför delaktig av Hans helighet. Kristna behöver inte vara fattiga för att tjäna Gud, men materian får inte bli avgud och kontrollera livet.
Cavanaugh säger att människorna i västerländer har tappat sin kontakt med natur eftersom väldigt få faktiskt producerar saker själv utan köper allt färdigt. Kanske man tappar bort skalan av konsumtion när man inte är med i produceringsprocess.
Globalisering förstör kultur. Det var inte länga sen när nån reporter skrev i Helsingin Sanomat att i stället för mämmi och kalakukko borde man säga att pizza och kebab är finsk mat, eftersom det är vanligaste mat nuförtiden. Vissa säger att kulturisk månsidighet gör länder rikare. Andra säger att det leder bara till global monokultur. Jag vet inte är den en bra sak eller inte... I varje fall försöker företagen locka oss till nya och nyare varor och matsaker så att vi sku fortsätta konsumera och eventuellt öka konsumtion. Delvis alltså företagen är skyldiga till kulturpluralism, påstår Cavanaugh med negativ ton.
Kulturpluralismen är inte globaliseringens ända konsekvens. Samtidigt, när vi får njuta av billiga varor, gör människor i fattiga länder sjuklånga arbetsdagar i besvärliga omständigheter med minimal lön. Man kan inte motivera mindre lön med lägre levnadskostnader. Det är svårt att hitta svaret hur borde man svara till sånt etiskt problem. Om vi slutar köpa t.ex. vietnamesiska varor, tappar de deras arbete. Vi behöver en ändrig till hela systemet samt mod att våga betala mera om varor, men lyckas det?
Cavanaugh beskriver hur mycket reklamer det finns överallt i världen. De är del av ”konsumerism” som kan ses som en idé bland andra idéer. Konsumerism har samfund och ”ritualer” – även egna templen, köpcentrumen. Cavanaugh påminner nog att ingenting är evig förutom Gud och citerar Thomas av Aquino att världen är Guds och vi kan använda det bara en kort tid. Därför egendom är egentligen inte viktigt.
Det är omöjligt att inte konsumera. Man måste äta, bo, osv. Cavanaugh pointerar att kristna har en lång tradition av konsumtion, nämligen nattvarden. Han föreslår nattvarden som ett alternativ för konsumtion. Egentligen i stället att vi konsumerar nattvarden, konsumerar den oss, dvs. vi blir ett med Kristi kropp, Hans folk. Intressant tanke som står mot kapitalistisk individualismen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar