Kapitlet tre, On Being Historic: Agency, Character and Sin, börjar bli lättare att läsa. Jag undrar, har Hauerwas bytt stil eller har jag kommit in i hans sätt att skriva. Anyway, i kapitlet definierar han begrepp agentur, karaktär och synd, samt talar mycket om frihet. Människan är agentur som gör och har gjort olika saker under sitt liv. Aktör skulle vara bra synonym. Karaktär är människan själv: egenskaper och förmågor. Synden känner vi alla till.
Enligt Hauerwas, det finns inte någon startpunkt när vi kan säga att vi ska börja leva enligt kristen etik. Vi är skapade av Gud och samma regler gäller alla av oss hela tiden. Om jag förstod rätt, betyder ’att vara historisk’ det att man accepterar sin historia som syndare och skapade, vilken skiljer sig från ’historiska produkter’ dvs. de biologiska baggrunder som var och en har. Hauerwas påstår också att ens tankar och bestämmelser är sällan fullständigt egna, utan de har varit influerad av andra. Ganska filosofiskt. Jag vet inte kan man någonsin veta om tankar, idéer, viljor, beslut osv. är egna eller hur mycket de är lånade eller annors bara blivit influerad av miljön och andra människor. Sen när man lägger till ännu ”divine intervension”, väldigt otydlig soppa är färdig.
Karaktär är källan till vår frihet. Vi har frihet att vara sådana som vi vill. Traditionell frihetsbild att individen skulle få göra precis vad hon vill gäller inte, eftersom det inte är möjligt. Också frihet att välja är bristfällig också eftersom det kan finnas bara dåliga val tillgängligt. Hauerwas därför förnekar agenturs roll som frihet. Jag stöder honom: vi västerländiska människor får vara sådana som vi vill, men vi få inte göra vad vi vill. Det finns lagar, skatter, sociala regler, uppgifters deadline osv, vilka begränsar våra möjligheter att göra vad vi vill. Fast det finns begränsningar, jag är fri.
Synden är gärningar som är mot Guds vilja. Hauerwas säger att den vanligaste synden är självbedrägeri. Först efter att man har erkänd sin syndighet, kan man få inre fred och frihet vilken enligt Hauerwas är den viktigaste friheten som finns.
On Beginning in the Middle: Nature, Reason and the Task of Theological Ethics, kapitlet fyra funderar filosofiskt rund frågan varför det behöv kristen etik. En av kapitlets underrubriker heter ”Kristen etik är teologi”, vilken lyser tydligt Hauerwas åsikt om etikens viktighet.
Hauerwas diskuterar hur det är inte samma sak att vara människa och kristen. Människan är skapat av Gud men hon är syndare och orättfärdig före botgöring och frälsning. Kristen är nog också människa, säger också Hauerwas, men kristna rör sig på helt annat plan. De vill följa Jesus och inte synda. Det här är väldigt subjektiv tanke, vilken sätter kristen etik på högre grad än all annan etik.
Jag ser här en kollisionskurs mellan liberala och konservativa tankar. Om kristen etik är det högsta, så varför kan vi inte få enhetlig åsikt till t.ex. abort, preventivmedel, sex... listan är jättelång. Just därför behövs det kristen etik. Men jag tror nog att vi aldrig lyckas att få de här frågorna sådan svar att äns alla kristna skulle vara nöjda.
Kristen etik baserar sig på uppenbarelser. Detta är också problematiskt eftersom det finns så många olika åsikter vad är egentligen Guds ord. Alla anser inte att Gud uppenbarar oss i Bibeln, utan den är skriven av människor. (Klart det människor har skrivit den, Bibeln har inte fallit ner från himlen, men har den Heliga Anden varit med då?) Om Bibeln inte framlyser Guds vilja, varifrån kan vi få veta om det? Hur ska vi tolka Guds ord om vi inte har det? Olika tolkningssyner är också en hetande fråga för etiker. Botten av kristen etik faller bort ifall vi börjar tolka ”ju, den här delen av Bibeln är skriven för den tiden, den kan inte gälla oss”. Kan vi skära bort någonting från Guds uppenbarelse? Mycket frågor - etikens behov är kanske även större än nånsin tidigare.
