Fjärde och det sista kapitlet, History and Renewal: the Records of the Body of Christ, är Williams ekumenisk deklaration. Han är orolig att splittring av kyrkan minskar dens auktoritet samt möjligheter att göra motstånd till sekulära idéer.
Teologi (kyrkohistoria, politisk teologi, etik, osv) är full av fel dömningar oberoende om är vi på protestantiska, katolska eller ortodoxa sidan. ”Dålig historiesyn” minskar äkta värden av det förflutna när historiker, teologer, lekmän sätter historiska skrifter i dagens miljö. Varför de gör så? Eftersom det är lättare samt kanske även stöder deras idéer vilka är då egentligen på fel grunden.
Som sades i första kapitlet, ’Guds stad’ ändrar inte men människornas språk gör det. Williams säger att även människan från 500-talets Antiokia eller 1600-talets Paris skriver samma sak, betyder det inte automatiskt att de menar samma sak. Det är problemet i forskningen – hur ska man tolka källmaterialet och vilken ställning tar man till det.
Kyrkor har alltid varit oroliga om historian. Vad har vi gjort och var det fel? Måste det här ångras? Ju, det är viktigt att kunna ångra sig, lära sig att vara syndare som Hauerwas säger, men det är också viktigt att se eskatologiskt till framtiden: frälsningen och det himmelska riket, vilka är kristnas hopp i denna värld.
Williams säger att kyrkans viktigaste roll är att dyrka Gud och bära denna kyrkans och kristnas tradition med sig från Romarriket till denna dag och vidare. Traditioner är de som gör en kristen kyrka. En av de viktigaste (eller kanske även det viktigaste) tradition är nattvarden som redan Jesus har börjat och kyrkan fortsätter.
Så ’why study the past?’ För att gå till källan och se hur kyrkan skulle kunna vara en fast de finns olika teologiska syner i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar