Jag valde denna bok delvis eftersom jag har imorgon tent om historieteorier. Canterburys ärkebiskop Rowan Williams binder teologi och historia ihop, vilken jag befinner intressant. Jag börjar med att definiera kort vad är det förflutna, historia. Historia är samtidigt sanning och historikernas produktion. Det finns historisk fakta som inte ändrar, t.ex. slaget vid Hastings skedde 1066, men sen historiker samlar de fakta som de tycker att är relevant och skriver historia från visst synvinkel. Därför kan vi tolka historia om och om oändligt. Tagandet av visst historiesyn är också politik.
Nu till boken. Kapitlet ett, Making History: What do we expect from the past? Williams skriver att historia inte visar vad ska vi göra, utan den visar de fel som vi har gjort och ger möjlighet att vara mera självmedvetande av våra gärningars/fels backgrund.
När människor säger att ingenting har ändrat kan du vara säkert att nånting har gjort det, säger Williams. Ändringar i livet är normala, de som accepterar inte anses vara konstiga. Kan du säga att Finland inte blev självständig 1917? Nej, om du inte definierar ’självständig’ med nåt annat sätt.
Williams tar upp två anonyma franska filosofers idéer:
1) Historia och revolution född tillsammans, dvs. samhällets strukturala ändringar ändrar historiesyn. Ja och nej. Samhällets historiesyn (+andra syner) har ändrat ju vid revolutioner: Frankrike 1789, Ryssland 1917, Ukraina 2004... Men revolutioner är inte de ända som föder historiesyner. Det finns många historiker som ha ändrats västerländisk historievetenskap, vilka tänkte jag nog inte gå genom här.
2) Kristendomen har skapat historia. Jag undrar, menar fransmännen den urgammal historiesyn i vilken Bibeln representerar sanning bokstavligen och världen är ca 6000 år gammal, eller att historieskrivningen har börjats från Nya Testamentet? Williams åtminstone står bakom det andra påståendet.
Williams säger att Jesus ändrade historia. Han möjliggjorde omtolkning av gamla skrifter samt vägen till frälsningen vilken var början av Guds kyrka (Guds stad). Augustinus skrev att Guds stad har ingen historia eftersom staden inte ändrar. Staden är utanför vår existens och sanningen om frälsningen hålls alltid samma. Intressant tanke och jag har svårt att säga nånting mot det.
Williams skriver att Apostlagärningar är det första kristet systematisk historieskrivning. Efter den först på 300-talet skrevs det mera. Mannen kallad Eusebius presenterade då sin teori att historian upprepar sig själv och all historia berättar kyrkans framgång, förföljelse och framgång igen. Dåliga kejsare har förlorat sin makt eftersom de var mot Gud och vissa har segrat pga tron. Hans historiesyn värkar ganska dualistisk och är därför farlig. Vem kan säga vilket är gott och vilket ont? Hela frälsningshistoriskt tankesätt är nånting som man måste akta med.
Williams talar också om historiebruk som tradition. Människor har behov att betona tradition. ”Vi har alltid gjort så” Vilken är inte vettigt. Läge ändras så varför borde vi ändå agera med gammalt sätt. Det vad Williams kallar för dålig historia är sättandet av gamla skrifter i vår miljö utan att försöka tolka vad författaren har riktigt velat säga. Tankegångar nämligen ändrar genom tider. Detta gäller också Bibeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar