Kapitlet fem, Jesus: The Presence of the Peaceable Kingdom, är ett av de viktigaste kapitlen i boken. ”Allt vad har jag gjort i denna bok har varit förberedelse för detta kapitel”, säger Hauerwas. Samtidigt tycker jag att kapitlet var svårt att läsa. Hans tes är att Jesus har visat exempel hur man ska leva och vara här på jorden. WWJD egentligen. Jesu mening är inte endast frälsa oss utan också berätta om Guds rike, dvs. hur borde man bete sig. ”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.” (Matt. 5:48) Hauerwas påpekar att vi faktiskt vet väldigt litet om ”historisk Jesus”, men från evangelierna kan man se hans märkliga betydelse. Jesus visade Guds rike i sina gärningar.
Hauerwas påstår också bra att individen inte kan bli fullkomligt genom bara kopiera Kristi gärningar, utan för det behövs också samfund. Vi ska inte vara Jesus utan vara som Jesus. Människan är inte Gud, utan hans efterföljare. Och samfund behövs eftersom fred nås genom fredlig dyrkan. Alla pacifisternas problem är att hur man ska hantera de som är inte fredliga. Hauerwas undviker frågan just med denna tanke om kristet samfund. Jag är inte övertygat – alla är varken kristna eller fredliga.
Att man imiterar Gud, dvs. försöker vara som Gud, visar man sin delaktighet av Guds rike. Jesus gav helt ny mening för förlåtelse, vilken kan leda till fred om vi accepterar att vi är syndare och vill förbättra oss. Största förorsakare av ofreden är egendom, eftersom till den tillhör avundsjukhet är rädslan att man tappar bort egendomen. Jesus avstod egentligen från egendom och framför allt han avstod från egendomen som anses vara mest dyrbart för oss: sitt liv.
Jag kan inte säga att Jesus inte skulle ha varit pacifist. Men jag undrar, varför det är så svårt att imitera honom – vara fullkomlig? Varför jag inte är pacifist fast jag är kristen? Litar man i så fall för mycket på nåd? Och en helt annan sak: Jesus drev bort onda andar. Hur borde man tolka det? Är det mot pacifism?
Kapitlet sex, The Servant Community: Christian Social Ethics, representerar Hauerwas sina syner om kyrkan. Kyrkan är enligt honom synonym till Guds folk. Vi alla har ett Individuellt liv, men livet i Jesus Kristus är gemensam med alla kristna. Hauerwas säger att i kyrkan ska det finnas fred med sig själv, andra och Gud, vilket är sant. Kyrkan har alltid genom hela sin historia splittrad pga olika ofred. Skriften skall vara alltid ovanför kyrkan, vilken jag håller också med.
”Kyrkan ska vara kyrkan” säger Hauerwas. Kristna borde enligt honom sluta försöka ändra världen och istället koncentrera bara att vara kyrkan, eftersom inom kyrkan ska det finnas fred. Fred, frihet och frälsning är de som kristna ska sträva efter bland sig själva, vilken kan låta arrogant men kristna ska bevisa att det finns Guds rike genom sina gärningar, och genom det övertyga de andra.
Jag vet inte är den här effektivare än mission och är den här förnekelsen av missionsbud? Jag menar att vändar hela tanken om missionen om så att icke-troende ska leta sig till kyrkan istället att kyrkan letar sig till dom?
Hauerwas påstår att när kyrkan börjar spela med sina egna regler, skulle resten av världen plötsligt förstå hur annorlunda kyrkan är. Kyrkan ska inte dock isolera sig från världen, utan visa att hela världen är Guds skapelse. Jag är inte lika optimistisk, och han också säger att kyrkans splittring är mardröm för hans idé. Hur kristna ska vara förebilder för fred när de har inre ofred? Hauerwas sade i förra kapitlet att den största orsaken för ofreden är egendom. De länder som anses vara kristna är en av de rikaste i hela världen! Säkert en orsak till kyrkans splittring.
Vad skiljer kyrkan från övriga världen? Världen står och tittar i nuet när kyrkan tittar eskatologiskt på framtiden. Världen betonar individualism (åtminstone i västerländer) och kyrkan gemensamhet. Hauerwas skulle säkert vilja lägga ännu till att kyrkan är fredlig (pacifistisk) och världen våldsam men saken är tyvärr inte så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar