Jag har ett problem med kapitlet sju, Casuistry as a Narrative Art. Översättas casuistry som ordklyveri? I varje fall, Hauerwas säger i kapitlet att moraliska regler är präglade av samfundet som man lever i. Samfunden bygger moraliska regler på berättelser, t.ex. på Bibeln. ”Fel” tolkning av berättelser kan leda till moralisk kris i vilken praktik krockar med regler. Frågor t.ex. om preventivmedel och abort är omtvistade pga olika tolkningar. Vem har då den rätta tolkningen? Klart det vet Gud allt, men hur kan vi vanliga människor veta alltid vad Gud vill? Hauerwas betonar skrifternas och traditionens auktoritet, vilken ska testas med kontinuerligt ordklyveri. Den rätta läran fungerar alltid.
Intressant tanke nog... Genom att testa läror/regler (inte bryta dom) ser man fungerar dom. Den fungerar bara om vi utgår från tanken att Guds bud fungerar alltid. Om tradition fungerar inte kan man fråga är sammanhanget fel eller ska man kasta traditionen bort. Många påstår att sex före äktenskap var tidigare fel eftersom det fanns inga preventivmedel, men är det faktiskt så?
Livet är fullt av beslut och vi försöker hitta svar till beslutproblem från berättelser (dvs traditionen). Pacifisten hamnar inte enligt Hauerwas aktivt välja mellan våld och icke-våld utan använda sin fantasi att hitta nya sätt att närma sig beslutet. Så egentligen i problemfall står berättelserna i sidan och principer, dogmer och idéer leder i beslutgörning . ”Så har vi gjort alltid” –traditionen är därför irrelevant enligt Hauerwas. Hit sku man kunna kasta med att våld inte slutar med våld, fast det försöker människor stater alltid göra.
Hauerwas kritiserar våld som beslut och man borde istället kunna undvika våld även om det minskar egen välmående, vilket han erkänner vara svårt. I vissa fall kritiserar Hauerwas ”what would you do?” -tanken också, eftersom i denna värld människan försöker oftast bara skydda sig själv, sin egendom och familj. Eget bästa är inte alltid det bästa för alla. Termer som ”greatest good” och ”lesser evil” är för abstrakta för Hauerwas, och därför han tydligen vill avkasta tanken av konsekvenser i beslutgörning. Att gärning är rätt är viktigare än konsekvenser. Hårda ord och total motsats till ”ändamålet helgar medlen”, och för mig, en liten människa, är det väldigt svårt att säga vilkendera har mera rätt. Sanningen finns kanske nånstans där i mitten.
Åttonde och det sista kapitlet, Tragedy and Joy: The Spirituality of Peaceableness, handlar om kristen inaktivitet. Att man håller sig pacifist är spiritualism enligt Hauerwas. Kristet tålamod är en andlig dygd som man ska sträva efter. Det är inte lätt att hålla sig bort från våld och försöka sluta det – med våld. Det vad är viktigt för kristna är att de väntar på bättre tider, Guds rike. Hauerwas presenterar i kapitlet brödernas Reinhold och Richard Niebuhrs pacifistiska tankar – särskilt Reinholds eskatologisk moralisk perfektionism.
Alla institutioner bygger på lögn att vi härskar vår existens. Vi är färdiga att skydda våra institutioner med våld, eftersom de ger oss vad vi vill – ordning. Skyddandet av ordningen är illusion vilken Hauerwas kallar för tragedi. Vi tycker att institutioner håller fred och vi håller oss fredliga tills någon hotar oss eller institutionen och som jag sade, våld är det som vi använder för att hålla ordningen.
Jag skulle inte säga att alla institutioner använder våld men väldigt många nog. Hela vår kära stat är en enorm våldsmaskin som använder armén och polis som väktare att alla håller sig i ordningen. Om någon skulle hota staten, får största delen av befolkningen antingen vapen i handen eller börjar stöda krigsmaskinens funktion med något annat sätt. Jag måste fråga, är denna ordning som vi har här en dålig sak? Jag kan åtminstone inte se den som hinder för frälsning. Jag vet att människan inte är herre över existensen men tyvärr det vet inte alla. Därför det behövs ordning, för att undvika anarki vilken är inte en illusion.
Pacifism är inte stoicism även om den strävar efter att man inte ingriper till våld. Eftersom Hauerwas binder pacifismen så starkt ihop med kristendom måste jag acceptera följandet: när man ångrar våld (eller ångrar sina synder över huvudtaket, säger jag) hittar man glädje. Glädjen är hoppet, dvs. Herrens fred, frihet och det eviga livet genom frälsningen. Jag anser att man inte behöver vara pacifist för att glädja, men jag dissar inte alls pacifister utan respekterar de om de faktiskt kan avstå från våldet.
Jag förstår nu vad PH kommenterade till mig att Hauerwas är anti-liberal men inte konservativ. Det vet jag inte sen hur man borde kalla för sådant tankesätt. Hauerwas representerar också tydligt idén om ekumenisk universal kyrkan genom hela sin bok. Fina tankar herr Hauerwas, men jag blev ingen pacifist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar