William T. Cavanaughs bok 'Being Consumed', kapilet 1

Freedom and unfreedom, första kapitlet. Ny bok, nya tankar. Cavanaugh jämför Augustinus tankar bra med ekonomin. Han avvisar tanken att kapitalismen ger frihet, utan helt tvärtemot.

Cavanaugh säger att vi lever tvådelat liv: vi har frihet att välja och samtidigt vårt liv påverkas av globaliserad frimarkets marknadskrafter. Vi som konsumenter är omringade av marketing och övervakning. Multinationella företag får göra vad de vill och vanliga människor kan inte göra nånting till saken. Cavanaugh citerar Augustinus och säger det behövs en uppenbarelse för att se rätt och fel, vilken gäller enligt honom också dagens ekonomi. Sen bara, gå till Citymarket, bredvid bananer och be om Gud ger svaret är de här producerat etiskt :)

Adam Smith, fadern av frimarketstanken, sade att i handel finns det två aktörer och båda har nytta av ombytet. En får pengar och annan materia. Det finns i inget tvång att köpa just detta föremal pga konkurrens. Staten ska inte ingripa utan bara koncentrera till sin uppgift: samhällsordning. Smith sade att handeln inte är fritt ifall endera av aktörer är inte ärligt.

Nå, vi kan se att dagens frimarket inte fungerar riktigt så som Smith hade planerat. Frihet är att folk får vad de vill, men företager försöker inverka till konsumenters viljor genom reklamer. Också alla tyvärr inte ha råd få vad de vill. I tillfälle andra aktören, försäljaren, försöker få mera nytta av handeln än andra aktören.

Cavanaugh påstår att frimarket inte fungerar eftersom den har inget mål. Människor däremot har ett mål – Gud. Augustinus skrev att kontroll är alltid delaktig i frihet. Han hade ganska komplicerad frihetsbild, eftersom enligt honom är synden slaveri. Gud däremot är frihet och så är hans vilja fast det känns inte så. Autonomin är omöjlig eftersom Gud inverkar till oss hela tiden. Okej, Gud vill det bästa för oss, men är alltid det bästa egentligen frihet? Jag har inget emot det, men jag kastar sån tanke i luften ändå. Varför annars skulle vi synda?

Enligt Augustinus, viljan ligger inte i gärningar utan i ändamålet. Frihet är att man inte låter viljor kontrollera sina gärningar utan ändamålet ska kontrollera de. Och vad var ändamålet? Gud. Den elaka marknadskraften försöker störa vår bild av ändamålet. T.ex. i recession man ska köpa köpa köpa, för att rädda ekonomin. Cavanaugh säger att människor har börjat lyssna på sina viljor som har egentligen inget ändamål än tillfällig ohållbar konsumtion. Orsak för det att västerländiska människor är olyckliga?

Vem beslutar sen ändamålet? Augustinus term libido dominandi – lusten av makt/auktoritet är en av beslutfattarna. Reklamers uppgift är att berätta att man får makt och auktoritet genom varor. De skojar oss att köpa! Om du inte har det nyaste telefon eller bil, är du ingenting. Kapitalistisk marketdarwinism bara minskar möjligheter att välja när stora företager driver de små till konkurs.

Är arbetare fria egentligen fria? Ingen tvingar de att arbeta men om de slutar, får de inga pengar. Utan pengar blir man snabbt hungrig osv. Jag vet inte om cheferna heller är fria. De försöker matkttörstigt tjäna mera pengar, men de också måste göra det. Annars klarar de sig inte i frimarkets tävling. Vi har blivit slavar av vårt eget system.

Radioprogram om politisk teologi

Detta radioprogram var bättre. Det sammanfattade kort politisk teologins historia och nuläge.  Ganska stor vikt lades på Carl Schmitt, tyska teologen som påhittade termen. I programmet intervjuades bl.a. William Cavanaugh och Scott Stephens.

Religion och politik har varit länge samma sak före sekulariseringen. Idag politisk teologi blir mera populärt och Scott Stephens föreslår att politisk teologins viktigaste uppgift är kämpa emot kapitalism och tillbringa någorlunda civilsamhället tillbaka.

Carl Schmitt levde i Tyskland vid skiftet av 1800- och 1900-talen och han såg fall av det Tyska imperiet.  Hans mentalitet påminner allmänt tyskt mentalitet efter det första världskriget i vilken individualismen avvisades. Liberal Weimars republik lyckades inte skapa ett stabilt samhälle, och mera absoluta idéer tog över.

Schmitt ville sätta religion tillbaka till politik. Han märkte att religion alltid hade varit med i politik. Allmän vilja menade Guds vilja som kyrkan den såg till mitten av 1700-talet. Rousseau vände fokus från Gud till folket: vi är folket, vad är vår vilja? Schmitt också märkte religion i Hobbes samhällsfilosofi. Det sades inte rakt men han kanske såg Gud som Leviatan, dvs statsmakt som skyddar samhällsordning med suveränitet och rädslan för straff.

Schmitt ansåg att liberalismen och individualismen inte är tillräckliga för att hålla fred och ordning, utan för det behövs det stark totalitarism. Man kan pruta med frihet i kamp mellan det goda och det onda. Samhället förenas mot gemensamma onda fiender. Schmitts tankar är väldigt farliga, och han var med i nationalsocialistiska partiet. God vet vad folket vill ändras till tyrannen vet vad folket vill. Nuförtiden sägs det ibland också att folket är dumt men Schmitt for nog helt för långt. Jag stöder inte äns totalitärt teokrati, utan folkstyr måste nog kunna hållas. Jag anser det som omöjlighet att någon skulle kunna veta alltid och allt vad Gud vill och kunde därför leda staten.

”Monstrositet av liberalism” som Stephens kallar det, anses vara problem i dagens samhälle. Den leder till extremt individualism och självisk kapitalism och oberoende av höga levnadsstandarder är människor i västerländer ofta olyckliga. Globalisering och monokulturism är också följder av vår livsstil. Både Cavanaugh och Stephens anser att politisk teologi bli populärare, i hopp om att någon skulle hitta motvikt till kapitalismen och liberalismen.

Efter kommunismen fall det har inte funnits tydligt motstånd till icke-etisk kapitalismen. Åtminstone för tillfället ser det inte ut så att kristendom eller politisk teologi skulle vara svaret. I stället tyvärr nationalismen och populismen verkar vara attraktivt för massor.

Teologin smyger tillbaka till politik och universiteten säger Cavanaugh. Attityder har ändrats och sekularisering ses också som politisk ställningstagandet. USAs civil religion är väldigt politiskt och det finns inte många tal var presidenten nämner inte Gud. Cavanaugh spekulerar att kanske sekulariseringens tid är nån dag också förbi och för att förstå den som kommer efter sekularisering, behöver vi politisk teologi. Jag tvivlar att sekularismen skulle försvinna, men det är omöjligt att se till framtiden. Idéer kommer och försvinner. I varje fall många politiska frågor redan i dag rör sig på religiös-etisk plan: hur ska vi dela förgängliga naturresurser? Ska vi ta asylsökare in i landet? Hur socialvård ska fås till alla medborgare? Jag väntar på framtiden med intresse.

Radioprogram om Augustinus Guds stad

Jag blev litet besviken. Radioprogrammet hade Guds stad där i sidan medan olika teoretiker (bl.a. John Milbank) diskuterade kring ämnet, men ganska litet om själva boken. Jag tar upp hurdana tankar on boken uppkom i programmet.

Programmet börjar med förklarning av Augustinus kontext. Rom hade blivit rövat och romarnas världsbild höll på att gå sönder. Han ville skriva att romerska imperiet är bara gjort av människor vilken betyder att det inte är evigt. Däremot Guds stad är evig, men den finns inte i denna värld. Augustinus började sin bok ”Glorius is the God” (ärorik är Gud?), vilken skiftar till romerskt samhälle var allt ska vara ärorikt: imperiet, staden, kejsaren... Men egentligen det är Gud som är ärorik.

Nedgående Romarriket förorsakade sociala problem och oroligheter. Kristna blev anklagade av dessa, men Augustinus kritiserade riket evig krigsstånd och skrev att oberoende av världsliga ändringar, hålls Guds stad alltid. Nytt politiskt läge krävde anpassning och vissa av intervjuade sade att Augustinus skrev Guds stad främst till icke-romarna. Han beskrev omfattande om romersk litteratur och historia och försökte bevisa deras falskhet via evangelier. De kristna byggde senare bron mellan ”barbarer” och romarna när tron var gemensam faktor mellan olika folk. Charles Matthews förklarade det bra hur människans maktlust kan ses t.ex. i politik fast människan själv är inte helt medveten om det.

Augustinus presenterade sina tankar om arvsynden och hur den har förstörd människan. Som Guds skapelse borde vi vara vänliga och fredliga mot varandra men vi är nu makttörstiga barbarer. Maktlusten gör människan ond. Intervjuade sade att Augustinus tankar ledde till medeltida idén om stark kontroll och ordning över anarkin och var därför indirekt orsak till olika besvärelse. Hans pessimism var med också hos reformationsteologer och teologer som såg det andra världskriget.

Men Augustinus var samtidigt optimistisk: genom frälsning kan människan bli god igen. Allt gott som är på jorden är fragilt men det ultimata goda, Guds stad, stannar kvar ännu vi tidernas slut. Eftersom förbättring är möjlig borde romarna, enligt Augustinus, granska sina värderingar. Jag tycker att samma gäller människorna ännu idag.  

Jag fastnade till John Milbanks teori hur i modern tid kristendom balanserar mellan två människobilder: anarkistisk och god i grunden.  Han säger att kyrkan borde förstå att vara delaktig i social samhället och om det händer, ökar kyrkans roll och medlemmar igen. Han gav nog inga ordentliga svar att hur kyrkan borde vara mera delaktig och aktiv. Lite samma när vissa säger att de vill ha världsfred men har inga förslag för det.

Thruth and Politics - Hauerwas föreläsning om Bonhoeffer

Jag fortsätter med Hauerwas. Han talade in sin föreläsning om Dietrich Bonhoeffer som Hauerwas erkänner ha varit väldigt influerad till hans tankesätt samt intresse till John Howard Yoder.  Bonhoeffers politisk teologi är ecklesiologi. Han ville att kyrkan skulle bli mera synlig igen.

Kyrkan ska vara aktiv enligt Bonhoeffer och kristnas roll är vara politiska, dvs. visa hur man borde leva i samhället. Evangeliet måste kunnas predikat fritt och ärligt, vilket är svårt men viktigt. ”Han tar USA som ett exempel, vart många religiösa rörelser har flyt. Eftersom USA ses som asyl för olika protestantiska rörelser, finns det hög religiös tolerans. Toleransen har vunnit ärligheten, och pga brist av religiös kamp har kristna blivit kyniska. ”Thruth matters” sade Hauerwas och menade att man inte får glömma sanningen pga politisk korrektivet.  USAs civil religion är ett bra exempel. ”God bless America!” är vanligt uttryck från president men han aldrig säger Jesus eftersom nån kan ta illa.

Bonhoeffer var ekumenisk och anti-nationalistisk. För honom var det viktigare att sanningen kommer fram än att Tyskland segrar. Fred och rättvishet är omöjliga utan sanning, eftersom sanningen leder till förlåtelse. Hemligheter leder till lögner, men endast kyniker kan påstå att de talar alltid sanningen: 

En av Bonhoeffers påstående var att det är lika svårt att känna till lögn som att tala sanning, i vilken Hauerwas kommenterade att om man inte känner till sanningen, var tolerant. Han berättade Bs berättelse om hur skolpojke ljög i skolan för att inte få sin familj i skam. Enligt B det var sanning fast det var en lögn. Det är svårt att förstå vad han menade med det. Att det är ibland ok att ljuga om meningen är bra? Lögnen var sanning eftersom det inte är mening att familjen ska leva i skam?

Sanning kan vara också lögn, ifall man berättar bara delar av sanningen för att bygga falsk bild. Det där ser man hela tiden i dagens media. Men sådan sanning är inte äkta sanning. Bonhoeffer sade att det är lika svårt att tala sanning som det är att känna till lögn.

Bonhoeffer sade att människan behöver uppenbarelsen för att kunna se sanningen. Den bekanta meningen redan från föreläsningar ”I believe that Jesus Christ is the Lord and the Saviour, but that’s my personal opinion” är falskt. Jesus är frälsaren av hela världen och för att förstå det, behöver man uppenbarelsen. Både Bonhoeffer och Hauerwas vill avkasta Luthers tvåregimentsläran och säga att även politiska makter är under Gud. Kyrkan uppgift borde vara att visa den här till politiska enheter.

Jag tycker att det här inte är mot tvåregimentsläran. Klart det hela universumet är under Guds auktoritet eftersom Han har skapat det. Läran är egentligen en arbetsindelning: kyrkan sköter om andliga saker, Gudstjänster osv och jordliga makten sköter om administration, socialvård, skyddandet av samhällsordning, osv eftersom alla inte är kristna eller fredliga utan makttörstiga egoister.

Tron att små lögner inte gör illa ledde till Nazityskland och det andra världskriget enligt Bonhoeffer. Lögn leder till våld, dvs bort från freden. Därför det är viktigt att sträva efter sanningen, även om det egentligen är omöjligt.

The Peaceable Kingdom, kapitlen VII & VIII

Jag har ett problem med kapitlet sju, Casuistry as a Narrative Art. Översättas casuistry som ordklyveri? I varje fall, Hauerwas säger i kapitlet att moraliska regler är präglade av samfundet som man lever i. Samfunden bygger moraliska regler på berättelser, t.ex. på Bibeln. ”Fel” tolkning av berättelser kan leda till moralisk kris i vilken praktik krockar med regler. Frågor t.ex. om preventivmedel och abort är omtvistade pga olika tolkningar. Vem har då den rätta tolkningen? Klart det vet Gud allt, men hur kan vi vanliga människor veta alltid vad Gud vill? Hauerwas betonar skrifternas och traditionens auktoritet, vilken ska testas med kontinuerligt ordklyveri. Den rätta läran fungerar alltid.

Intressant tanke nog... Genom att testa läror/regler (inte bryta dom) ser man fungerar dom. Den fungerar bara om vi utgår från tanken att Guds bud fungerar alltid. Om tradition fungerar inte kan man fråga är sammanhanget fel eller ska man kasta traditionen bort. Många påstår att sex före äktenskap var tidigare fel eftersom det fanns inga preventivmedel, men är det faktiskt så?

Livet är fullt av beslut och vi försöker hitta svar till beslutproblem från berättelser (dvs traditionen). Pacifisten hamnar inte enligt Hauerwas aktivt välja mellan våld och icke-våld utan använda sin fantasi att hitta nya sätt att närma sig beslutet. Så egentligen i problemfall står berättelserna i sidan och principer, dogmer och idéer leder i beslutgörning . ”Så har vi gjort alltid” –traditionen är därför irrelevant enligt Hauerwas. Hit sku man kunna kasta med att våld inte slutar med våld, fast det försöker människor stater alltid göra.

Hauerwas kritiserar våld som beslut och man borde istället kunna undvika våld även om det minskar egen välmående, vilket han erkänner vara svårt. I vissa fall kritiserar Hauerwas ”what would you do?” -tanken också, eftersom i denna värld människan försöker oftast bara skydda sig själv, sin egendom och familj. Eget bästa är inte alltid det bästa för alla. Termer som ”greatest good” och ”lesser evil” är för abstrakta för Hauerwas, och därför han tydligen vill avkasta tanken av konsekvenser i beslutgörning. Att gärning är rätt är viktigare än konsekvenser. Hårda ord och total motsats till ”ändamålet helgar medlen”, och för mig, en liten människa, är det väldigt svårt att säga vilkendera har mera rätt. Sanningen finns kanske nånstans där i mitten.

Åttonde och det sista kapitlet, Tragedy and Joy: The Spirituality of Peaceableness, handlar om kristen inaktivitet. Att man håller sig pacifist är spiritualism enligt Hauerwas. Kristet tålamod är en andlig dygd som man ska sträva efter. Det är inte lätt att hålla sig bort från våld och försöka sluta det – med våld. Det vad är viktigt för kristna är att de väntar på bättre tider, Guds rike. Hauerwas presenterar i kapitlet brödernas Reinhold och Richard Niebuhrs pacifistiska tankar – särskilt Reinholds eskatologisk moralisk perfektionism.

Alla institutioner bygger på lögn att vi härskar vår existens. Vi är färdiga att skydda våra institutioner med våld, eftersom de ger oss vad vi vill – ordning. Skyddandet av ordningen är illusion vilken Hauerwas kallar för tragedi. Vi tycker att institutioner håller fred och vi håller oss fredliga tills någon hotar oss eller institutionen och som jag sade, våld är det som vi använder för att hålla ordningen.

Jag skulle inte säga att alla institutioner använder våld men väldigt många nog. Hela vår kära stat är en enorm våldsmaskin som använder armén och polis som väktare att alla håller sig i ordningen. Om någon skulle hota staten, får största delen av befolkningen antingen vapen i handen eller börjar stöda krigsmaskinens funktion med något annat sätt. Jag måste fråga, är denna ordning som vi har här en dålig sak? Jag kan åtminstone inte se den som hinder för frälsning. Jag vet att människan inte är herre över existensen men tyvärr det vet inte alla. Därför det behövs ordning, för att undvika anarki vilken är inte en illusion.

Pacifism är inte stoicism även om den strävar efter att man inte ingriper till våld. Eftersom Hauerwas binder pacifismen så starkt ihop med kristendom måste jag acceptera följandet: när man ångrar våld (eller ångrar sina synder över huvudtaket, säger jag) hittar man glädje. Glädjen är hoppet, dvs. Herrens fred, frihet och det eviga livet genom frälsningen. Jag anser att man inte behöver vara pacifist för att glädja, men jag dissar inte alls pacifister utan respekterar de om de faktiskt kan avstå från våldet.

Jag förstår nu vad PH kommenterade till mig att Hauerwas är anti-liberal men inte konservativ. Det vet jag inte sen hur man borde kalla för sådant tankesätt. Hauerwas representerar också tydligt idén om ekumenisk universal kyrkan genom hela sin bok. Fina tankar herr Hauerwas, men jag blev ingen pacifist.

The Peaceable Kingdom, kapitlen V & VI

Kapitlet fem, Jesus: The Presence of the Peaceable Kingdom, är ett av de viktigaste kapitlen i boken. ”Allt vad har jag gjort i denna bok har varit förberedelse för detta kapitel”, säger Hauerwas. Samtidigt tycker jag att kapitlet var svårt att läsa. Hans tes är att Jesus har visat exempel hur man ska leva och vara här på jorden. WWJD egentligen. Jesu mening är inte endast frälsa oss utan också berätta om Guds rike, dvs. hur borde man bete sig. ”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.” (Matt. 5:48) Hauerwas påpekar att vi faktiskt vet väldigt litet om ”historisk Jesus”, men från evangelierna kan man se hans märkliga betydelse. Jesus visade Guds rike i sina gärningar.

Hauerwas påstår också bra att individen inte kan bli fullkomligt genom bara kopiera Kristi gärningar, utan för det behövs också samfund. Vi ska inte vara Jesus utan vara som Jesus. Människan är inte Gud, utan hans efterföljare. Och samfund behövs eftersom fred nås genom fredlig dyrkan. Alla pacifisternas problem är att hur man ska hantera de som är inte fredliga. Hauerwas undviker frågan just med denna tanke om kristet samfund.  Jag är inte övertygat – alla är varken kristna eller fredliga.

Att man imiterar Gud, dvs. försöker vara som Gud, visar man sin delaktighet av Guds rike. Jesus gav helt ny mening för förlåtelse, vilken kan leda till fred om vi accepterar att vi är syndare och vill förbättra oss. Största förorsakare av ofreden är egendom, eftersom till den tillhör avundsjukhet är rädslan att man tappar bort egendomen. Jesus avstod egentligen från egendom och framför allt han avstod från egendomen som anses vara mest dyrbart för oss: sitt liv.

Jag kan inte säga att Jesus inte skulle ha varit pacifist. Men jag undrar, varför det är så svårt att imitera honom – vara fullkomlig? Varför jag inte är pacifist fast jag är kristen? Litar man i så fall för mycket på nåd? Och en helt annan sak: Jesus drev bort onda andar. Hur borde man tolka det? Är det mot pacifism?

Kapitlet sex, The Servant Community: Christian Social Ethics, representerar Hauerwas sina syner om kyrkan. Kyrkan är enligt honom synonym till Guds folk. Vi alla har ett Individuellt liv, men livet i Jesus Kristus är gemensam med alla kristna. Hauerwas säger att i kyrkan ska det finnas fred med sig själv, andra och Gud, vilket är sant. Kyrkan har alltid genom hela sin historia splittrad pga olika ofred. Skriften skall vara alltid ovanför kyrkan, vilken jag håller också med.

”Kyrkan ska vara kyrkan” säger Hauerwas. Kristna borde enligt honom sluta försöka ändra världen och istället koncentrera bara att vara kyrkan, eftersom inom kyrkan ska det finnas fred. Fred, frihet och frälsning är de som kristna ska sträva efter bland sig själva, vilken kan låta arrogant men kristna ska bevisa att det finns Guds rike genom sina gärningar, och genom det övertyga de andra.

Jag vet inte är den här effektivare än mission och är den här förnekelsen av missionsbud? Jag menar att vändar hela tanken om missionen om så att icke-troende ska leta sig till kyrkan istället att kyrkan letar sig till dom?

Hauerwas påstår att när kyrkan börjar spela med sina egna regler, skulle resten av världen plötsligt förstå hur annorlunda kyrkan är. Kyrkan ska inte dock isolera sig från världen, utan visa att hela världen är Guds skapelse. Jag är inte lika optimistisk, och han också säger att kyrkans splittring är mardröm för hans idé. Hur kristna ska vara förebilder för fred när de har inre ofred?  Hauerwas sade i förra kapitlet att den största orsaken för ofreden är egendom. De länder som anses vara kristna är en av de rikaste i hela världen! Säkert en orsak till kyrkans splittring.

Vad skiljer kyrkan från övriga världen? Världen står och tittar i nuet när kyrkan tittar eskatologiskt på framtiden.  Världen betonar individualism (åtminstone i västerländer) och kyrkan gemensamhet. Hauerwas skulle säkert vilja lägga ännu till att kyrkan är fredlig (pacifistisk) och världen våldsam men saken är tyvärr inte så.

The Peaceable Kingdom, kapilet III & IV

Kapitlet tre, On Being Historic: Agency, Character and Sin, börjar bli lättare att läsa. Jag undrar, har Hauerwas bytt stil eller har jag kommit in i hans sätt att skriva. Anyway, i kapitlet definierar han begrepp agentur, karaktär och synd, samt talar mycket om frihet. Människan är agentur som gör och har gjort olika saker under sitt liv. Aktör skulle vara bra synonym. Karaktär är människan själv: egenskaper och förmågor. Synden känner vi alla till.

Enligt Hauerwas, det finns inte någon startpunkt när vi kan säga att vi ska börja leva enligt kristen etik. Vi är skapade av Gud och samma regler gäller alla av oss hela tiden. Om jag förstod rätt, betyder ’att vara historisk’ det att man accepterar sin historia som syndare och skapade, vilken skiljer sig från ’historiska produkter’ dvs. de biologiska baggrunder som var och en har. Hauerwas påstår också att ens tankar och bestämmelser är sällan fullständigt egna, utan de har varit influerad av andra. Ganska filosofiskt. Jag vet inte kan man någonsin veta om tankar, idéer, viljor, beslut osv. är egna eller hur mycket de är lånade eller annors bara blivit influerad av miljön och andra människor. Sen när man lägger till ännu ”divine intervension”, väldigt otydlig soppa är färdig.

Karaktär är källan till vår frihet. Vi har frihet att vara sådana som vi vill. Traditionell frihetsbild att individen skulle få göra precis vad hon vill gäller inte, eftersom det inte är möjligt. Också frihet att välja är bristfällig också eftersom det kan finnas bara dåliga val tillgängligt. Hauerwas därför förnekar agenturs roll som frihet.  Jag stöder honom: vi västerländiska människor får vara sådana som vi vill, men vi få inte göra vad vi vill. Det finns lagar, skatter, sociala regler, uppgifters deadline osv, vilka begränsar våra möjligheter att göra vad vi vill. Fast det finns begränsningar, jag är fri.

Synden är gärningar som är mot Guds vilja. Hauerwas säger att den vanligaste synden är självbedrägeri. Först efter att man har erkänd sin syndighet, kan man få inre fred och frihet vilken enligt Hauerwas är den viktigaste friheten som finns.

On Beginning in the Middle: Nature, Reason and the Task of Theological Ethics, kapitlet fyra funderar filosofiskt rund frågan varför det behöv kristen etik. En av kapitlets underrubriker heter ”Kristen etik är teologi”, vilken lyser tydligt Hauerwas åsikt om etikens viktighet.

Hauerwas diskuterar hur det är inte samma sak att vara människa och kristen. Människan är skapat av Gud men hon är syndare och orättfärdig före botgöring och frälsning. Kristen är nog också människa, säger också Hauerwas, men kristna rör sig på helt annat plan. De vill följa Jesus och inte synda. Det här är väldigt subjektiv tanke, vilken sätter kristen etik på högre grad än all annan etik.

Jag ser här en kollisionskurs mellan liberala och konservativa tankar.  Om kristen etik är det högsta, så varför kan vi inte få enhetlig åsikt till t.ex. abort, preventivmedel, sex... listan är jättelång. Just därför behövs det kristen etik. Men jag tror nog att vi aldrig lyckas att få de här frågorna sådan svar att äns alla kristna skulle vara nöjda.

  

Kristen etik baserar sig på uppenbarelser. Detta är också problematiskt eftersom det finns så många olika åsikter vad är egentligen Guds ord. Alla anser inte att Gud uppenbarar oss i Bibeln, utan den är skriven av människor. (Klart det människor har skrivit den, Bibeln har inte fallit ner från himlen, men har den Heliga Anden varit med då?) Om Bibeln inte framlyser Guds vilja, varifrån kan vi få veta om det? Hur ska vi tolka Guds ord om vi inte har det? Olika tolkningssyner är också en hetande fråga för etiker. Botten av kristen etik faller bort ifall vi börjar tolka ”ju, den här delen av Bibeln är skriven för den tiden, den kan inte gälla oss”. Kan vi skära bort någonting från Guds uppenbarelse? Mycket frågor - etikens behov är kanske även större än nånsin tidigare.